Elisabeth:
Madicken, Madicken, pilutta dig, pilutta dig,
Jag vet nånting hemligt som bara är för mig.
Pilutta, pilutta, jag säger inte vad det ä’,
pilutta, fast du vill nog gärna veta de’,
pilutta dej, en hemlighet,
pilutta dej, som ingen, ingen vet,
och ingen på jorden får heller veta det.
Fast det förstås, om du är snäll
och ger mej en och annan karamell,
så kanske, så kanske jag säger det i kväll.
Madicken
Oj, vad du är barnslig, du stackars lilla Lisabeth !
Jag struntar väl blankt i din dumma hemlighet.
Det är nånting fånigt, det slår jag mig i backen på,
och vad det än är får jag veta det ändå.
Pilutta dej, pilutta dej,
jag vet att du berättar det för mig
det kan jag slå vad om, jo för jag känner dig.
Jag vet att redan nu i kväll
så bubblar allting ur dig med en smäll,
det går ju så bra utan minsta karamell.
Elisabeth:
Du tror det ä fånigt, men det ä tvärtom nånting bra,
och jag fick ju veta’t av mamma i dag.
Madicken:
Av mamma – vad då då ? Då vill jag ocksa veta de’,
berätta nu genast, berätta vad det ä.
Elisabet:
Nej, vet du va’, vad mamma sa,
att jag fick inte säja vad det va,
det får du ju se när det blir din fölseda’,
Men tänk nu om du skulle få
en sidenhatt med skära rosor på?
Men jag säger inget, det måste du förstå.
Båda:
Pilutta dig, pilutta dig
pilutta dig, pilutta dig och mig
pilutta, pilutta, pilutta dig och mig.
