Julottan

av Carl David af Wirsén

Vänligt från kyrkohus
Skimmer af stilla ljus
Fjärran och när man spanar.
Släde på släde far
Dit, där en strimma klar
Vinkar i dag och manar
Mellan de tysta granar.

Du, som har lyckans fröjd,
du, som af sorg är böjd,
Kommen, ty julen bräcker!
Glädje som qval
Helgas i tempelsal,
Ottan till andakt väcker,
Barnet sin famn er sträcker.

Midt öfver vinteris
Klinga från paradis
Röster om nåd och skoning,
Midt öfver drifvor går
Fläkt ifrån Edens vår,
Kallar till Herrens boning
Susande mildt: Försoning!

Genom all natt och snö
Himmelska strålar strö
Värme och ljus härinne.
Se, uppå kyrkogång
Möter vid psalmens sång
Huldt din barndoms minne,
Frysane, trötta sinne!

Själen vid juletid
Drages till högre frid
Mäktigt af dolda trådar.
Längtande menskobröst,
Hör du ej änglarösat
Nu, när du templet skådar:
»Si, jag er glädje bådar.»

    Lämna en kommentar